tjugoandra november

det rinner i mitt inre
liksom från ett gammalt minne
från något jag har gömt,
som ständigt brinner inne

Jag ser inte vad ni menar, kan inte höra vad ni gör.
Jag förstör allt som ni säger , för att glömma allt ni vill.
Kan man bry sig mer om ingenting?
Förmodligen.
Jag vet aldrig,
om jag egentligen vill vara ensam fastän jag säger det för ofta. Tänker att någon borde stanna, som att allt jag säger är genomskinligt och det oförskämda i att inte lyssna, utan att se är det som blir på riktigt. Jag vill pressas till att tänka och blunda när jag pratar så att allt jag menar blir sant;
En tvingad tanke utan början, ensam utan slut,
den vill fångas någonstans men kommer aldrig ut,
eller, den kommer aldrig längre dit.
Än hit.

Jag vänder intryck till uttryck, utsikt till insikt. Ofrivilligt även lek till allvar. Av något på låtsas kan jag bygga en verklighet. Jag önskar att jag inte ångrar så mycket.