femte november

Jag blir så trött på min dygnsrytm, bokstavligt talat. Den innebär att jag är vaken i ca två dygn och sedan sover ett halvt. Jag känner mig aldrig utvilad och somnar lite då och då men bara när jag åker bil, buss eller när jag faktiskt inte har tid att sova. Tog nyss upp teoriboken (sov över träningen med mamma) men jag känner mig inte så sugen på att lära mig, bara att kunna.
Framtiden = mål = delmål = engagemang = rutin = dygn.
Jag hatar att känna mig såhär lat och göralös när jag egentligen inte är det och egentligen har bilden av mig själv som tjejen som använder tiden. Blä. Upp&ner hela tiden mest ner och väldigt långsamt idag.

Obama vann, det var ju säkert alltid nåt. Jag är förväntansfull.

Idag är också en sån dag då jag vill fortsätta sova tills jag vaknar upp till en bättre och helt annan dag men ändå förstår att jag måste kliva upp. Och som andra dagar när det är lite sådär i huvudet känns det viktigare än någonsin att jag ser pigg ut och mer säker på vad jag håller på med än vad jag känner mig som.
Klackskor. Prickigt. Men det är störigt för då vet jag redan innan att det kommenteras positivt och istället för att tänka tack, nice, tänker jag på att det (inte) funkar och som att kommentaren kliver in i mig, in i mtt huvud och häller obekvämhet all over my mind. Men jag säger tack och är en glad tjej. Såklart.

Och jag önskar i smyg att Oliver skulle ligga brevid mig och säga att det var okej att vi sov hela dagen, att han tyckte att jag var fin på det riktiga sättet, eller att jag fick ha omogna utfall mot honom angående saker han inte ens har något med att göra med och ändå inte brydde sig så mycket om utan fortsatte att läsa om gamla saker i gamla böcker.
Men så kan man inte hålla på.
Uppenbarligen inte.
Jag vet inte.